Mitt liv som Per

Idag offentliggjordes 28 av de totalt 32 bidragen i nästa års MF. Inga direkta aha-upplevelser utan det var massa Pling, G:sson och Ljunggren som vanligt. Alexander Bard har med två låtar, ska BWO sjunga båda eller tar Army of Lovers den ena? Big big world-Emilia är också med, likaså Måns Zelmerlöw. Nu är det bara att vänta till februari innan man får höra låtarna.

Om jag har tyckt tidigare att jag vill ut och jobba så är den känslan ännu tydligare nu när jag bara har två terminer kvar, man ser ju nu ljuset i tunnelns slut. Kollar nu dagligen runt på jobb- och bostadssidor för att kolla läget. Jag har dessutom chansen att bli färdig lärare redan i slutet av mars, eftersom jag redan är klar med uppsatsen och kanske kan få tillgodoräkna sommarens dramakurs i examensterminen. Det rör på sig!

Idag satte jag traditionsenligt igång radion kl. 13 för att höra Horace Engdahl förkunna vem som får årets Nobelpris i litteratur. I år gick det till en fransman, Jean-Marie Gustave Le Clézio, och jag har faktiskt läst en av hans romaner! Det hör ju knappast till vanligheten att man varken känner till eller har läst något av nobelpristagaren, men jag har alltså läst hans "Onitsha" på originalspråket. Inte för att jag tyckte den var suverän eller så, men jag har i alla fall läst en av hans romaner, kanske det blir någon till nu.

Det svenska landslaget lider verkligen av manfall just nu. Mellberg borta, Henke borta, Linderoth borta, Chippen borta, Anders Svensson borta, etc. Hur ska nu detta gå? Jag tror faktiskt att det kan gå rätt bra ändå. Jag menar, Isaksson är kvar i mål, backlinjen ser någorlunda ordinarie ut, Källström kan ha koll på mittfältet och så mannen med Ibrahomivic som efternamn finns på topp, beredd att leverera mirakel som så många gånger förr. Den mannen kan för övrigt även leverera citat utan dess like. Hans tankar om manfallet var helt enkelt: "Ja, det är väl nån som har gått förbi en svart katt". Genialt!

I vilket fall kommer jag och Jocke sitta på Råsundas läktare på lördag och vråla för fullt, idag kom biljetterna:

Det är farligt när CDON säljer ett stort antal filmer för 49 kr styck. De här filmerna kom i paket till mig idag:

Vem satte dit Roger Rabbit
Robin Hood: Karlar i trikåer
Nyckeln till frihet
Scarface
The Truman Show
Välkommen Mr Chance
Jönssonligan och den svarta diamanten

Och var ska jag få plats med dem? I need a bigger place..

Det är inte ofta måndagar känns positiva. Just nu är det däremot väldigt uppåt. Dels skrev jag tenta i morse och kan lämna den ur tankarna ett tag, och dels så har jag vunnit 2 biljetter till Sverige-Portugal på lördag! Självklart firar jag med glass och låtpärlan "J'en ai marre" med Alyzee.

Nu avbryter jag lördagens tentapluggande (ja, vi har tenta på måndag morgon, sadistiskt, inte sant?) och börjar se "South Park: Bigger, longer and uncut". Den filmen tillhör verkligen kategorin "Filmer som Per kan se om och om igen utan att tröttna". Jag skrattar fortfarande högt åt skämt jag skrattat högt åt ett antal gånger, för så bra är den. Och soundtracket! Ljuvligt. Speciellt det lilla medleyt i slutet av filmen är en stor musikalisk höjdpunkt.

Det finns en del fördelar med att springa löpband istället för att springa utomhus. Man slipper avgaser, långkalsonger och nederbörd. Det är dock lite trist att inte få andas in "riktig", frisk luft och det kan också vara ganska tråkigt att liksom inte komma någonstans hur långt man än springer. Men det värsta är nog att på ett löpband på ett träningscenter får man verkligen inte ta sig friheten att släppa en och annan halvbrakare, vilket ju är betydligt lättare att göra ute i den fagra naturen.

Igår hade vi, faktiskt, ett väldigt bra seminarium i vår kurs. Eller ja, det var mer än föreläsning egentligen. Men efter oändliga grupparbeten, diskussioner och läsning så kände nog många av oss att det bara var skönt att sitta i ett klassrum och bara lyssna på en bra föreläsare. Hon föreläste på sin karakteristiska finlandssvenska om flyktingar och visst fick man sig en och annan tankeställare. Synd att det inte är mer sånt i utbildningen, men man får väl vara glad för dessa två timmar.

Idag var jag och skrev in mig på mitt nya träningscenter. När jag står i kön märker jag att bakom disken står en tjej som liknar en som gick klassen över mig på högstadiet. Hon var en sån tjej som "alla" grabbar pratade om för att hon liksom var "The One". Yppig, snygg, framåt och smart, behöver jag säga mer? Jag minns också att hon var duktig i fotboll och var med på minst en av mitt lags träningar för att mäta sig med killarna. Mycket riktigt, när jag kommer fram ser jag namnskylten och hör den gotländska stämman klinga, det är ju hon! Självklart vågar mesproppen Wahlgren inte ens nämna något om varken Gotland eller Södervärnskolan, jag menar, det var ju "The One" jag stod och pratade med! En märklig och lite kul händelse en vanlig tisdag i september.

Premier League får gärna vara slut nu, jag menar, titta bara på topp 5:

1 Chelsea      6  4  2  0  12-3     14
2 Liverpool     6  4  2  0   7-2      14
3 Aston Villa   6  4  1  1  12-8    13
4 Arsenal       6  4  0  2  12-4      12
5 West Ham      6  4  0  2  13-1012

Up the Villa!

Idag skedde ytterligare en massaker med dödsfall i en skola i Finland. Skolor i USA har utsatts för liknande dåd under lång tid. I tidningen läser jag om hur flera fönsterrutor på Gottsundaskolan har krossats i helgen. Hur kan något av det mest demokratiska vi har tvingas utsättas för detta? Hur kommer jag agera ifall något liknande sker på mina framtida arbetsplatser? Hur går elever och skolpersonal vidare i dessa skolor?

Igår gick jag en kvällspromenad och det pirrade i hela kroppen när jag gick igenom en lövhög och sparkade undan lövet och fick höra dess fantastiska sprakande. Nog är jag en livsnjutare in absurdum, för jag njuter av det enkla i vardagen, det som alltid kommer finnas.

En annan sak med hösten är ju att saker föds och återföds. Diverse sportserier tar åter igen sin början i sin eviga lunk mot den slutgiltiga tabellen, film- och teaterpremiärerna duggar tätt och skolorna börjar igen. Nog är hösten en underbar tid.

Jag har inte ens hunnit läsa 50 sidor i Benny Haags nyutkomna bok "Makt, mod och motstånd", men jag är redan nu oerhört tagen, arg och nyupplyst. Boken handlar om alkoholens roll i samhället idag och är hittills fylld av gripande exempel på hur mycket elände alkoholen ställer till med för en stor del av befolkningen i vårt land. Det känns som att jag kan slå upp vilken sida som helst och hitta ett bra citat, men jag väljer det som står direkt på insidan i bokens början:

"Alla riksdagspartier är överens om att ungefär tio procent av befolkningen har alkoholproblem. 'Då anser jag att vi ska unna de nittio procent som klarar av att handskas med alkohol ett gott glas vin', sa Fredrik Reinfeldt i en TV-debatt för några år sedan. Vad han missade/glömde var omgivningen till den som super. Ta hundra slumpvis utvalda personer - statistiskt sett har alltså tio av dem problem med spriten. På varje högkonsument går det minst fyra personer, en mamma, en pappa, en son, en dotter, vänner, arbetskamrater som alla blir lidande, får försämrad livskvalitet på grund av en annan människas drickande. Hälften av befolkningen har följaktligen alkoholproblem fast de kanske inte dricker en droppe själva. Så måste man prata om kröken! Medge att ett hisnande perspektiv infinner sig när man räknar på det sättet."

Revolution, någon?

Läs, läs, läs. Det känns som att det är det enda vi gör i kursen Allmänt utbildningsområde II. Vi läser avhandlingar och artiklar och orden bara flyger fram i ett osammanhängande töcken. Visst är det intressant med teorier och så, men ska vi inte få lite praktisk guidning om hur vi ska göra i klassrummet också? Dessutom är det inte så kul med seminariegrupper på 37 personer, fast då får man ju lite vetskap om hur det känns för barn i stora barngrupper.

En populärversion av en avhandling vi har läst heter: "I en klass för sig - Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer". Visst låter det ohyggligt fel att säga "Det är ett av mina favoritämnen!"?

Idag var jag och Anna (nyanställd Juniskonsulent som jobbar parallellt med Seth tills han blir pappaledig) på Katedralskolan och försökte värva Junisledare. Vi stod i korridoren med en tävling och så besökte vi 2 BF-klasser. Det var väldigt mysig stämning med en lärare som har ett rullande schema över elever som börjar med att ropa upp vilka som är närvarande, och som följer upp det med att läsa en dikt som eleverna får diskutera. Vi ville verkligen sitta kvar kändes det som.

Dessutom har jag köpt en ny cykel sen jag skrev senast, men det är en helt annan, egen, fantastisk liten historia.

Så är man då tillbaka på ILU, eller vad de nu kallar sig, den där institutionen där ingen verkar ha koll på någonting. Men men, det reder sig nog, någonting kanske man lär sig?

Igår började Ashes to Ashes, den fristående fortsättningen av den fantastiska serien Life on Mars på ettan. Jag kände direkt att den inte på långa vägar kommer bli lika bra som Life on Mars, men självklart kommer jag följa den, mest för Gene Hunts skull, en fantastisk karaktär.

Och ikväll är det Dramatenföreställning på SVT i 3 timmar och 40 minuter med laguppställningen Ramberg/Ekblad/Granath. Visst måste man titta litegrann i alla fall?

Konversation på en lektion mellan 3 högstadietjejer någonstans i Uppsala:

Tjej 1: Woohoo, snart blir jag byxmyndig!
Tjej 2: Men alltså, vad händer när man blir byxmyndig?
Tjej 3: Då får man ju knulla gratis! Eller nej, vad sa jag?

Är det inte underbart, så säg?

8.00
Anländer till skolan med buss, det regnar kraftigt.

8.15
Går mot dagens första lektion, en in i minsta detalj planerad franskalektion för årskurs 7. Möts av en annan lärare som säger: "Du vet väl att sjuorna ska ha tipspromenad nu på språktimmen?" Ehm, nä, svarar jag, den ofta ovetande vikarien. Tipspromenaden utförs trots dåligt väder och oorganiserad lärarkår som inte riktigt vet var frågorna sitter. Jag och en annan lärare planerar inför en diagnos i årskurs 9 imorgon medan de stackars barnen vimlar runt utomhus.

9.50
Anländer till en lokal något längre ifrån skolan, där de lite bråkigare eleverna placerats tillsammans med två lärare. Jag har inte frågat om vilka kriterier som gäller för att de ska hamna där, i fängelset, som de själva kallar lokalen. Vi spelar två omgångar UNO innan engelskalektionen med de tre niorna, samtliga pojkar med invandrarbakgrund, sätter igång. Att göra dialoger fungerar för en elev som är lite säkrare på engelska än de andra två. Det är svårt med olika nivåer i klassrummet.

11.05
Engelskalektion med en åtta. Monster? Ja, nästan. Men det är med all säkerhet inte deras fel. Jag drar mig för att fråga deras lärare hur mycket de jobbat med gruppsammanhållning och värderingsövningar.

11.50
Lunch i matsalen. Ungspannkakor ser ut och smakar verkligen likadant i alla högstadieskolor. Salladsbordet är allt annat än lockande. Jag förstår att barnen springer och köper annan mat på lunchrasterna. Eller inte äter alls.

12.20
6 av eleverna från åttondeklassen har extra engelska som språkval. Det går lite lättare att jobba med dem när de är så få. Men man känner hur uttråkade de är. En kille svarar "Vet inte" på precis allting. Dock glimtar det till när eleverna brainstormar fram vad de vet om USA. Jag ber dem nämna några kändisar och en kille nämner en person jag aldrig hört talas om, en person med ett lustigt artistnamn. Jag skriver upp namnet på tavlan. Nån kvart senare vill killen att jag ska titta ordentligt på grupplistan med elevernas namn. Då inser jag att det är killens efternamn jag skrivit på tavlan. Jag skrattar högt och inser att det finns hög intelligens och humor hos den killen.

13.45
Dagens sista lektion är den första lektionen någonsin i franska för 12 sexor. Först möter jag en tjej som kommer från en annan skola. Hon är ensam i sin klass om att läsa franska. Det tycker jag är tufft gjort. Sedan ramlar resten av sexorna in. Åh, vilken lust! De frågar mig om massor av ord, fascineras av hur enkelt det är att fråga hur man mår och de tycker det är kul att utforska var i världen man pratar franska. Tänk att få börja från början med ett helt nytt språk.

14.55
Bussen går hemåt. När jag kliver ur är det regnigt igen, och Johan Wissman ska snart springa OS-final. 

Hehe, ni trodde väl inte att jag hade huggit av mig fingrarna under sommaren? Lite måste man ju få vila från bloggandet tycker jag. Men nu är jag här igen, redo för en rolig höst.

Under sommaren har jag gått en fantastiskt bra sommarkurs på Högskolan på Gotland där jag lärt mig mycket. Det ska bli kul att få komma hem och utsätta teaterbarn och skolelever för alla mina idéer ;-)

För övrigt anser jag att sommarens hit Ella, elle l'a med Kate Ryan har en suverän språklig innebörd. Fundera själva, ni som är frankofoner nog! Låten är dessutom tidigare insjungen av ESC-vinnaren France Gall.

Hej där!
Det var ett tag sedan sist. Vad händer i min värld?

Jo, jag går en sommarkurs, Grundkurs i drama, och lär mig massor av nya lekar och övningar som jag inte bara tänker använda med teatergruppen utan även justera och applicera till engelska- och franskalektioner.
Jag ser mycket fotboll, för EM och VM i fotboll är ju faktiskt den största höjden av underhållning.
Jag läser GT, GA och DN vid frukostbordet om morgnarna istället för att som vanligt läsa nyheter på nätet.
Jag har sprungit P18-slingan en gång, det ska bli några fler i sommar, för det är ju ett så bra motionsspår.
Jag tänkte på att det är 5 år sedan jag och större delen av alla 84:or tog studenten. I år var det 89:ornas tur och nästa år blir det följaktigen 90-talisternas tur att glänsa i studentmössor. Då kände jag mig gammal.
Jag sörjde lite över att Harvey Kormans död inte uppmärksammats tillräckligt.
Jag har sett många nya villor och byggnader på olika ställen i stan.
Jag har läst ut Gene Wilders självbiografi på två dagar och påbörjat första delen av Stieg Larssons Milleniumtrilogi.

Nu hoppas jag på att Sverige vinner mot Ryssland på onsdag och att det inte blir alltför dåligt väder på midsommarafton.

Kändisnykterister är ju ett kärt ämne för mig och i dagens Aftonbladet står det att läsa om två personers aktiva val som nykterister. Sverker Olofsson visste jag redan om, men att Gene Simmons, medlem i mitt gamla favoritband Kiss, också är det var en riktigt glad överraskning. Efter lite efterforskning hittar jag följande klockrena intervjucitat från mannen med tungan:

"I, literally, at parties, when somebody says "toast," I try to take a sip. But, without saying it for effect, it's true when as soon as I smell alcohol I start to gag. I may be blessed with some kind of chemical reaction against it, but I won't go near the most beautiful woman who's got my name written all over her if she opens her mouth and smells like a truck driver who's just drank Bud. I'm outta there. Gone. It always struck me bizarre that women are willing to paint their mouths beautifully with lipstick and yet smoke and drink and make their breath smell like ... a garbage heap. So ... I can't do that. I can't be around people who numb their senses.(...) So I'm happy to be alive every single day. And I want my senses working 24 hours a day. And if you were in my room and we were going to have a liaison, and you were high, you'd be out on your butt before you could spell your last name. Because if you don't want to experience me with all the senses God gave you, you don't deserve to be with me."

Och hur kunde alla föräldrar, lärare och andra vuxna på 70- och 80-talen få för sig att Kiss var dåliga förebilder?

                                                 Sverker och Gene.