Mitt liv som Per

Idag har jag varit på 4 timmars föreläsning om Förintelsen, med en föreläsare som var så förvillande lik min gamla lärare Diego att jag till en början mest koncentrerade mig på hans kroppsspråk, armar och ögon, vilket gjorde att jag svarade något osammanhängande på en fråga han plötsligt ställde till mig. Föreläsningen var intressant och man fick lite nya insikter och tankar om det fruktansvärda som hände några år i mitten av 1900-talet i hjärtat av Europa. Kan det hända igen? Att ett civiliserat, kultiverat och välmående samhälle plötsligt får krupp och enar sig kring en despotisk ledare? Att människor som du och jag å ena sidan kan älska och hålla av sin familj och å andra sidan kan skjuta små barn i huvudet? Förmodligen kan det hända igen, människan är och har alltid varit en oförutsägbar varelse när det kommer till moral och psyke. Och hur skulle vi reagera om det hände igen? Stötta, stå och se på eller vara en av de drabbade offren? Jag är glad så länge mina vardagliga problem består av diskhögar, tentor och dammtussar. Faktiskt.