Mitt liv som Per

Idag har jag skrivit årets sista tenta så nu har jag jullov! Superskönt! Hur har jag då firat jullovets början? Jo bl.a. på följande vis:

¤ Städat rummet genom att sätta in massa papper i pärmar. Har kommit under fund med att pärmar är en väldigt bra uppfinning!
¤ Åt lunch på O'Learys och middag köptes på Luthagens pizzeria
¤ Hastigt skrivit ihop julkort till personalen på IOGT-expen och överlämnat dem (i alla fall till Jenny, de andra var tyvärr inte där)
¤ Fått kladdkaka av Moa och fick medhåll från samma Moa att Lisbet Åkerman är snygg! (som är nyhetsuppläsare och inte hallåa!)
¤ Grävt fram mina U2-skivor, eller rättare sagt alla mina skivor. Just nu rullar Sunday, bloody Sunday på hög volym
¤ Skrattat mig igenom Hipp Hipp ("Staffanstorp, Sveriges Tjernobyl")

Varför kan man inte strosa på stan utan att behöva springa ifrån alla människor med pärmar som antingen vill att man ska köpa saker eller skänka pengar till olika projekt? Jag blir bara otrevlig när någon påklistrat leende försäljare försöker prata med mig helt utan anledning, speciellt när man redan tackat nej till människor ur samma organisation/företag tidigare. Först telefonförsäljningen och spam-mejl, sedan påhoppar-människor. Vad blir nästa steg? Kommer de gömma sig under min säng och sticka fram huvudet närhelst det passar med olika erbjudanden som jag inte är intresserad av?

Det värsta var att såna där människor även fanns i Frankrike, men där var det ganska lätt att undvika dem genom att falskt mumla: "Pas français, pas français" så löste sig det mesta ;-)

Just nu har jag bara Dolly Song på hjärnan. Skuttar runt och trallar på den hela tiden! Ladda ner den lagligt och lyssna till öronen blöder ;-)

Kom nyss hem från stan där jag bl.a. köpt en skjorta på H&M. På väg mot kassan för att betala ser jag någon bakom kassaapparaten som ser väldigt mycket ut som en gammal klasskamrat till mig. Jag börjar fundera i långa banor på om det verkligen är hon, spetsar öronen ordentligt för att försöka höra på rösten om det är hon. Sedan kommer jag fram till kassan där våra blickar möts och det är ingen tvekan om att vi känner igen varandra. Därefter babblar vi på om ditten och datten (dvs. vad gör du i stan, hur länge har du bott här etc) och sen blir jag tvungen att gå för att inte förarga kön bakom mig :-P

Det är trevligt med såna möten. Att träffa en människa som man spenderat 3 år i samma klassrum med (dessutom de 3 överlägset roligaste skolåren i mitt liv). En människa man på sätt och vis har delat en del av sin barndom med. Hon sa att hon hade sett mig på stan några gånger men inte trott att jag skulle känna igen henne. Men visst gjorde jag det, jag skulle kunna säga att hon var mer lik sig själv än någonsin, eller hur man nu ska uttrycka det.

Dessutom köpte jag en nagelsax!

...att hitta rätt grammatisk sammansättning när man översätter en svensk text till franska!

Idag var jag en vända in till Stockholm för att se på hockey med några av mina gamla kollegor från Gotlands Domarklubb och som vanligt när jag närmar mig kungliga huvudstaden så öppnar mina kändisspanarögon upp sig.

Förutom de kända hockeyprofiler jag såg så såg jag han som spelade med i Rederiet och var ihop med Micki ett tag, Stefan tror jag karaktären hette, men har inte en aning om vad skådespelaren hette! Han åkte i alla fall i samma tunnelbana som mig försedd med barnvagn.

Sedan på hemvägen såg jag Mårten Eriksson, en äkta schlagerräv! Han är numera mest låtskrivare, men hans bidrag från 1996, Förlorad igen, är en riktig godbit! 

Har kommit fram till att jag inte reagerar lika kraftigt som jag gjorde förut när jag såg en kändis, minns framför allt första gången jag gick förbi Gösta Ekman. Jag stod nog och gapade i en minut! Det enda som skulle kunna bräcka den stunden vore väl om Gösta gick förbi med Ulf Brunnberg och Björn Gustafsson i släptåg. Då hade jag flippat ut och nynnat temat till Jönssonliganfilmerna och rabblat massa repliker ur filmerna och blivit intagen på någon form av akutvård. Men jag är ju lite knäpp också.

Det känns verkligen som fablernas värld när man tänker på gamla svenska landslagsstjärnor som helt plötsligt vaknar till liv och befinner sig i fotbollens absoluta finrum.

När jag var i Frankrike fick jag närmast en blandning av skratt- och hjärtattack när jag via internet läste att Magnus Hedman var på gång till Chelsea! MAGNUS HEDMAN?! CHELSEA??!?!?!? Det fanns inte på min världskarta men tydligen behövde den justeras om.

Just nu läser jag att Henrik Larsson är klar för Manchester United. I och för sig bara för en kortare period, men ändå, MANCHESTER UNITED?!?!? Fotbollsvärldens överlägset mest kända klubb.

För att göra en parafras av radiokommentatorn Lasse Granqvists referat från 5-0-matchen mot Bulgarien i EM 2004: "Vad är det som händer med våra avdankade landslagsstjärnor"?

Nu förväntar jag mig följande besked under vintern:
¤ Thomas Ravelli skriver på för Barcelona efter att två av deras målvakter brutit varsitt ben
¤ Håkan Mild går till Bayern München och beskrivs som "Der schwedische Krieger"
¤ Jocke Björklund och Patrik Andersson går till Milan. "Kan Paolo Maldini så kan väl vi!", slår Andersson bestämt fast.
¤ Johnny Ekström går till Inter där han anses vara ett lysande komplement till Zlatan på topp
¤ Jesper Blomqvist spelar i Real Madrid där han äntligen får återförenas med David Beckham.

För att avsluta denna blogg om avdankade fotbollsspelare så är det värt att citera UNT:s fotbollskrönikör Carl Göranssons rader från idag om Tomas Brolin:
"Jag har fortfarande inte riktigt smält att han bara var 24 år när han bröt foten på Råsunda. Faktum är att 'Brollan' inte är äldre än att han med lite god vilja fortfarande hade kunnat spela på toppnivå - kanske till och med i landslaget"
Tänkvärda och ganska sorgliga ord.