Mitt liv som Per

Igår kväll såg jag alltså Tältprojektet, som i år ställer upp med följande manskap: Robert Gustafsson, Johan Rheborg, Sissela Kyle, Charlotte Perelli och Martin Stenmarck. De tre sistnämnda var inte med förra året utan har bytt av Cecilia Frode, Magnus Uggla och Lena Philipsson. Ni ser själva, hitkänsla 2004 = 100 %, hitkänsla 2005 = 0, om man ser på sångartisterna. Perelli/Stenmarck har en hit var, och det räcker inte för att showen ska glänsa, utan de kör mest covers som känns tröttsamma. Varken Stenmarck eller Perelli har det där extra som gör dem intressanta, detta gäller framförallt Stenmarck, som jag nu fått ännu mindre förtroende för, speciellt efter en version av Las Vegas som kan ha varit den sämsta jag har hört. Perelli däremot har en röst som håller och en järnvilja, med tanke på att hon uppträder höggravid och ändå vågar sig på trappsteg och snabba dansrörelser. Sketcherna håller heller inte lika hög nivå som förra året, med upplägg som känns oerhört uttjatade såsom Rinkebysvenska för medelålders män och Jämställdhet i form av Vilka ord får vi använda? Det som känns helt perfekt är den visuella biten: Komikertrion som porträttlika Bee Gees, Rheborg/Gustafsson som Levengood/Gardell (en sketch som borde kunna utvecklas ytterligare, utan Stenmarck!), Gustafsson som Peps Persson, Rheborgs symboliserngar av hur olika män och kvinnor dansar, Kyle som inlånad operasångare (eller, nja :P) från Öst och slutligen komikertrion som verkligt samstämd och trilskande kör till Charlotte Perelli. Slutbetyget blir då tack vare dessa visuella sensationer ändå godkänt, men till nästa år hoppas jag på en bättre laguppställning, vad sägs om Gustafsson/Rheborg, Babben Larsson, Carola och Orup? (Per dreglar vid bara tanken). Till sist vill jag säga att vägen till arenan var fullkomligt sagolik, från Centralen-Vasagatan-Kungsgatan, där stadslivet flödade, in på Sturegatan där folklivet mattades av och vackra vyer som Humlegården och Stockholm Stadion, och därefter in på Lidingövägen som var i princip folktom och med gröna ytor och en hästhoppningsarena som fick mig att tro att jag var på landet. Att detta var möjligt i Stockholm visste jag inte, det var verkligen en upplevelse.