Mitt liv som Per

Denna värme alltså. Man svettas floder bara man rör på sig och det finns inga svala punkter någonstans. Så här brukar det ju se ut.. i mitten av juli! Men inte nu. Kan inte högsommaren vänta lite grann?

Och i veckan dog Povel Ramel, ytterligare en i raden av alla roliga gubbar som har funnits i det här landet. Den enda Povelkunskap jag har är revyn "Knäpp igen" från början av 90-talet som jag sett ett otal gånger men den räcker gott och väl för att jag ska hysa oerhörd respekt för denna konstnär. Jag grämer mig oerhört över att jag inte gick och såg någon av Povels sista shower i Uppsala. Ytterligare ett tecken på att man inte ska skjuta upp saker hela tiden, för en vacker dag är allt för sent och oåterkalleligt.

Det märks att man börjar bli gammal när det plötsligt kommer en skribent/författare som pekas ut som "vår generations röst". Jag menar Ronnie Sandahl, liksom jag född 1984 och redan respekterad journalist på Aftonbladet (am I jealous or what?). Jag läste ut hans debutroman "Vi som aldrig sa hora" på drygt en dag och det var sannerligen igenkännande! Jag gillar det ödesmättade temat kring tanken på vi män födda på 80-talet som ju äntligen skulle bli den "moderna mannen" fri från traditionella könsmönster, machoideal och som skulle hysa den allra största respekt för kvinnor. Men ack vad vi inte når upp till våra krav. Läs den om ni vill förstå oss dryga, egocentriska 80-talister och vår inre kamp om vad för sorts män vi egentligen ska vara.